tisdag 1 juli 2014

Vad jag tog hem från Finlands försvarsmakt, och vad som lämnade där

Enligt Finlands lag är alla Finska män värnpliktiga. En stor del av de som fullgör värnplikten i Finlands försvarsmakt anser dagarna i landets tjänst som helt bortkastade – det gör inte jag!

Bor det en soldat i varje gosse?
Sista veckorna innan hemförlovningen fick jag frågan vad jag har lärt mig under tiden i Dragsvik. Givetvis kunde jag utan betänketid svara med de självklara följderna av snart 255 dygn som soldat: diciplin, kondition, styrka, artighet, koncentration och envishet. Men jag måste också genast tillägga att vad som verkligen fastnar och som blir mig till gagn i fortsättningen av livet.

Fysisk hälsa

Det är alldeles självklart att en del saker lämnade i armén. Den fysiska hälsan, styrkan och konditionen hade jag aldrig tänkt behålla efter tiden som värnpliktig, och det gjorde jag inte heller. Under tiden i Dragsvik gick jag upp närmare tio kilo i vikt, höjde konditionen avsevärt, hoppade längre, gjorde flere armpressar, flere magmuskler och orkade bära tyngre saker än någonsin tidigare.

Efter ungefär tre månader som civil har denna fysiska styrka inte mätts lika noggrannt, men jag kan bara anta att den till stor del har normaliserats. Visst lever jag ett någorlunda aktivt liv, men jag tränar inte aktivt.

Artighet

I dagens europa håller artighet och respekt att totalt falera, så är inte fallet i försvarsmakten. En soldat måste visa sina överordnade stor respekt, artighet och trohet, dessutom aldrig klaga eller ifrågasätta deras handlande. Någon tycker kanske att det gör systemet skört, men mig har det uppfostrat.

Måhända har inte de allra extremaste riktlinjerna för tilltal och kanslibeteende följt med mig ända hem. Men god hållning, tydligt tal och välvillig inställning blev min del, och det är jag tacksam för. Inte blev jag aggressiv av att vara soldat, jag lärde mig veta hut.

All kaminrök är inte otrevlig
Koncentrationsförmåga & inställning

Vikten av koncentration lärde jag mig först under några månader som barnskådespelare, senare i både körsång och musikstudier. Det är helt omöjligt att vara pigg hela tiden, och som soldat utsätts man ibland för vad man tycker är omänskliga uppgifter. Men det går!

Då ens uppgift har klarnat och man får höra att det blir knappt med sömn, mat och värme i fem dygn börjar tankarna snurra, och det enda i tankarna är hur man skall kunna slippa sitt uppdrag. Efter ett tag inser man att det är lönsöst, nu är jag här och slipper inte härifrån, då gör jag väl mitt bästa då. Och efter den insikten går nästan vad som helst, med koncentrationen på topp kan man ligga i ett sånr nästan hur länge som helst, och med rätt inställning är kylan och regnet en spännande utmaning.

Detta är något av det allra bästa jag tog hem mig från militären. Jag klarar av nästan vad som helst! Troligen blir det en viktig lärdom i studieliv, allmänt ansvarstagande och föräldraskap – allt går!

Självuppoffring

Dock är den enda uppgiften Finlands försvarsmakt har att försvara. Försvara det som är oss så kärt. Finländsk krigsföring är inte driven av hat eller maktlystnad. Försvarsmakten försvarar, därmed jämt!

För mig var det en ära att tjäna sitt land för det billiga pris som tiden i militären faktiskt är. Om alternativet är att förlora sina lagar, överhet, skola och kyrka, då måste vi offra våra liv. Om alternativet är att vår familj och våra kära förlorar allt eller dör, då måste vi offra våra liv. Om alternativet är ett Finland i lågor, då måste vi offra våra liv!

Nu är jag mycket medveten om att krigsmyntet har tusentals sidor, och för mig får gärna pacifismen ta vid. Inte vill jag ha krig! Ingen soldat vill ha krig! Men min erfarenhet av människan är den att hon är ond, ända in i roten. Ge mig goda människor så monterar jag gärna ner vårt försvar.

Gudsförtröstan

Att få göra det man vill, då man vill,
med vem man vill är givetvis värdefullt
Tidsbristen och förmågan att hantera den gav mig mina absolut viktigaste lärdomar. Också under extrem press är det möjligt att göra kloka beslut om man prioriterar rätt!

Jag själv tjänstgjorde som beväringspastor och fick under min tjänstgöring förkovra mig i andlig litteratur, teologiska frågeställningar, Guds ord och sångböcker, för att sedan dela med mig av insikter åt de kristna bröderna. Det tackar jag Gud för! Men alla har inte den uppgiften. De allra flesta krälar runt i lera.

Också jag krälade runt min beskärda del och lärde mig något viktigt av det. Man har inte alltid tid med Gud, då får man förströsta att han har tid för en och inte ser till hur from eller god man är.

Gud, du vet att jag kommer att vara väldigt upptagen i dag.
Måhända glömmer jag bort dig,
glöm du inte bort mig!
- Sir Jakob Astley, strax innan ett slag

Hemma igen

Jag är glad över min tid i försvarsmakten, men ännu gladare över att få vara hemma!

fredag 16 maj 2014

Läromedvetenhet, nej tack!

Ofta sägs att det är teologerna som råddar bort de kristna, och att prästerna vållar den största splittringen inom kyrkan.

Det är i och för sig ett helt berättigat påstående att den enskilde kristne utgör kristendomens nerv, men längre än så är jag inte beredd att hålla med.

Välj vilken bransch som helst och du kan inte tas på allvar om du inte verkligen är insatt. Själv brukar jag undvika att diskutera politik, ekonomi och isalm – eftersom jag vet att mina ord saknar relevans. Visst kan jag uttrycka mina vaga åsikter, men det är viktigt att jag avslutar med att säga att jag egentligen inte vet hur saker och ting fungerar.

Men kristendomen skall man tydligen ha åsikter om!

Inte är det väl gemene man som skall tycka till om prästen? Prästen skall tycka till om församlingen, och i kärlek tillrättavisa och rådge. Vi har vanställt ordningen och därmed upphävt välsignelsen i detta gudomliga ämbete.

Tänk om vi levde i en värld där prästen i sin predikan kunde säga: han förnekar Kristus som världen frälsare, lyssna inte till honom! Eller den mannen där säger att dopet inte frälser var och en som tror, så sant Herren lever talar han lögn! Eller vidare, i det där sällskapet har man upphävt Bibeln som auktoritet, och brutit med kyrkans tusenåriga tradition, tag varning!

Bästa präster, fortsätt förmana! Kanske blir någon skrämd, men skräm hellre bort de otrogna än låt de trogna mattas av. Det är er sak att avgöra vad som är ren lära, inte vår.

Man talar ofta föraktfullt om att typer som förespråkar renlärighet är buttra typer som inget hellre vill än kyrkans förfall och mänskligt trätande. Ingenting kunde vara mera osant! Jag känner massor av präster och lekmän som brinner för att en rätt och sann lära skall predikas i våra kyrkor, och av alla jag mött är det dessa som är upptända av starkast nit och Kristuskärlek.

En bild som man ofta möts av är bilden av att alla kristna är liksom ekrarna i ett hjul, där navet är Kristus. Ju mera man stirrar sig blind på läran, desto längre bort från Kristus kommer man, därför är det bra att inte vara allt för läromedveten, utan bara fokusera på Kristus.

Jag tänker nu invertera den här bilden.

Kristus är förvisso hjulets nav, men det är i och med luddig och fel lära som man dras ifrån varandra. Kristus är en, liksom sanningen är en! Det är i och med läran som vi kommer närmare navet, Kristus. Läran är vacker, kära vänner!

En god vän förklarade hur självklart det är i en relation att man är noggrann med att ta reda på så mycket som möjligt om den andra parten. Det blir liksom konstigt om man har ett seriöst förhållande med en person som kommer från Sverige, men ihärdigt vidhåller att nej, han är från Norge!

Så vad tycker denne Kristus om prästämbetet, samkönade äktenskap, dop och aborter?

Fråga en präst – en renlärig sådan!

Den usle och friköpte
Samuel Erikson

söndag 6 april 2014

Får jag lov... att vara man?

Jag ber inledningsvis uppriktigt om ursäkt för alla jag upprörde med mitt senaste inlägg! Det var dumt av mig att formulera mig som jag gjorde och skriva om feminister i så dålig ton. Nu har jag försökt uttrycka samma sak tydligare.


Jag vill tävla om vem som hoppar längst och mäta mig med mina kamrater. Jag vill vara stolt över att jag kan laga upp en eld och gärna smutsar ner mig. Jag vill visa hur tunga saker jag orkar bära och hur snabbt jag kan springa. Och Snälla, kan jag inte få vara en ledare?

Nej, säger du, nu är du stereotyp.

Ursäkta mig, måste jag svara, men naturen är lite stereotyp... Kromosomer, du vet.

Om du vill så hjälper jag gärna till i köket, eller med barnen, eller med städningen, eller med vad som helst som du önskar, kära kvinna.

Nu gör du det igen. De där könsrollerna är gammalmodiga och du är en dålig människa som ens nämner dem.

Förlåt, jag ville bara hjälpa.

Tusen och åter tusen gånger har jag velat säga åt kvinnor jag möter: ”vad du är vacker”, men de som sist och slutligen får höra orden är mycket få.

Våldtäktsman! Kvinnokarl! Sexist! Nu är du allt bra pervers!

Det känns bara som om ni behöver få veta hur vackra ni är då ni inte ser det själv...


Att vara man för mig handlar om plikt och skyldighet. Var trogen, tapper och tålmodig! Beskydda och arbeta! Men inte allt för sällan känner jag mig förtryckt. Jo, du läste helt rätt. Jag får aldrig vara man, det som jag vill, och som jag ju faktiskt är.

Kära du. Det verkar ibland som om viss kvinnorättskamp här i Norden har fötts ur antagandet att män inte är något annat än ett pack med slödder - och en del av oss är. Men kära du. Kom ihåg att det också finns goda män, män som faktiskt går i slips men ändå inte förtrycker. Män som försöker vara det bästa en kvinna kan önska sig. En redig karl!

Så får jag lov att vara man?


P.S. Texten bör tas som en liten kommentar, jag söker inget gräl!

lördag 8 februari 2014

Kyrkogångsmanifestet av 2014

Till kamp, vänner!

Kanske du, som jag, har sett på kyrkans långsamma ras mot fördärvet? Kanske du, som jag, står med ena foten kvar i det sjunkande skepp som kallas folkkyrka, men har andra foten på en annan båt som du hoppas att seglar mot samma mål, men med mindre vatten i kajutan. Kanske du, som jag, gråter över att Guds ord nonchaleras i så många församlingar i landet, och att kyrkorna töms på folk. Nu, kära kristna, är det tid att handla! Själv kan jag inte skopa mycket vatten ur skrovet, min spade är alltför liten. Men med Guds hjälp kan vi tillsammans ännu göra något.

Vårt underbara arv

Tusen gånger har det slagit mig hur ord som förändring, påverka och modernt förekommer i debatten som förs i kyrkan. Härmed vill jag slå ett slag för orden bevara, underkasta och tradition. Det är som om vi inte skulle förstå vilken rikedom som finns i vår kyrkas över tvåtusenåriga tradition. Hundratals samfund har sin egen särskilda bild av den treenige Guden, en bild som man säger att är Bibeln trogen. Vilken bild är då den rätta?

Vi måste här underkasta oss den visdom som Jesu efterföljares efterföljare talar för att få klarhet. Tillbaka till det förlossade Gudsfolkets ordningar och stadgar! Om varje generation bryter sig loss för att uttrycka sin tro på sitt personliga sätt och därmed ändrar på gudstjänstordning och dogmatik, blir klyftorna mellan åldrarna så stora att man snart inte kan jubla i samma hopp.

Nu är tiden inne att sluta klaga på församlingens verksamhet och själv göra något åt saken. Bed att Guds ord predikas obesudlat och klart, och att sakramenten rätt förvaltas! Och sätt dig i kyrkbänken, detta lilla betyder allt! Sätt dig i kyrkbänken och insup det arv som vi får ta del av, arvet som sträcker sig ända från Abraham till dig, via såväl Franciskus som Luther!

Du får vila i att liturgin är liksom en noggrant utstuderad andlig kostcirkel, som har förfinats genom seklerna och värnar om din själs salighet. Du får sitta vid predikantens fötter för att ta del av de ord som Gud i dag har att säga dig, att han vill trösta och förlåta dig. Du får sjunga med i psalmen, som också de hädangångna sjunger i himlens höjd. Du får delta i glädjens måltid och bli ett med hela den vita skaran, ovan där och här på jorden. Du får bli en del i Kyrkan, Kristi kropp.

Är du med mig?

Hela mitt liv har jag sagt att jag haft förmånen att växa upp med tre mödrar, som sida vid sida har uppfostrat mig: min mor och mina två systrar. Nu förstår jag att jag har haft fyra mödrar – den fjärde är kyrkan! I hennes hägn har jag fått del av Kristi sanna kropp och blod. I hennes hägn har jag, liksom barn i släktled efter släktled, döpts till ett med Kristus. I hennes hägn har jag tryggt lämnat mina kära syskon att ingå heligt äktenskap. Och i hennes hägn har Guds ord frimodigt predikats till frälsning för alla och för mig.

Klockorna klämtar och vittnar att timman är sen, skeppet sjunker. Säg, hör du klockornas ljud?

Är du med mig? Vill du bo med mig på skeppet och, i förtröstan på Gud, börja ösa vatten ur det? Det är mycket enkelt. Allt börjar med att sätta sig i en kyrkbänk där Guds ord predikas, och att göra det varje söndag. Det är vi - Kristi kropp - som ska fylla kyrkorna, vem annars? Så börjar vårt projekt, och så fortsätter det, söndag efter söndag. Hur kan vi klaga på att ingen går i kyrkan, då vi själva uppsöker den bara när vi har lust? Att varje söndag höra om sin egen bittra synd men också om Guds ofattbara nåd, är det steg som vi behöver ta för att ösa det sura vattnet ur det underbara skrovet.

Kanske kan vi rentav fråga prästen om vi får hjälpa till med något praktiskt, uppbära kollekt, stå vid dörren och välkomna besökarna, spela svarsmusik, leda dagklubb, hjälpa till på skriftskola och så vidare i all oändlighet. Det är inte den lutherska kyrkans ramar som är för strama, det är hennes medlemmar.

Klockorna klämtar också för att kalla till helig gudstjänst. Säg, hör du klockornas ljud?

En psalm till Herren

Vem är du som säger att psalmsången är ett dött kulturarv utan liv och äkthet? Vågar du verkligen döma husfruns lovsång? Söndag efter söndag samlade hon byns barn i sitt hem för att hålla söndagsskola. Hela sitt liv ägnade hon åt att uppfostra sina, och bygdens, barn till att tro på Kristus. Däremellan slet hon på gården. Kan du förneka den innerliga och uppriktiga lycka hon känner, då hon efter arbetsveckans vedermödor äntligen får komma till Herrens tempel för att åter få möta Honom? Året är 1523 och hennes lovsång ljuder hög och klar. Än i dag ekar den i underbar samklang med orgelns dunder och 2014 års församling:

O, gläd dig, Guds församling nu,
kom, låt oss med varandra
av allt vårt hjärta tacka Gud
och sjunga allesamman
om kärleken som han oss gav,
om frälsning, ljuvlig, underbar,
som kostat Gud så mycket.

Allt detta hälsar jag till er.

Herrens usle och friköpte,
Samuel Erikson.

Texten reviderades 17.2.2014

lördag 21 december 2013

Herrens händer

Bästa läsare!

Det har gått mer än ett halvår sedan jag sist skrev något inlägg. Bloggens framtid är oviss och jag har lite olika tankar angående den. Men som bäst utför jag min värnplikt och är således ganska så oförmögen att skriva särskilt mycket.

Hur som helst lider det emot jul och vi får tacka Herren att han såg till vår nöd och tog gestalt i Betlehems krubba. Kristus Jesus blev vår räddning ifrån syndens straff och jag har de senaste dagarna ägnat tiden åt att skalda en sång om Herrens gärningar.

Herrens händer

1. Nu vill jag sjunga om Herrens händer
som skapat människan i Edens gård.
Och liksom alla i jordens länder,
han upprätthåller mig med sin vård.
Ja, Herre, Gud du har skapat allt,
vår sörvind och när det blåser kallt.
Nu vill jag sjunga om Herrens händer
som skapat människan i Edens gård.

2. Min Herres händer de gör långt mera,
de pekar också på mitt fördärv,
och får mitt hjärta att reflektera:
jag är visst uslare än en kärv.
I Ordet läser jag om min dom;
på Kristikärlek är jag helt tom.
Min Herres händer de gör långt mera,
de pekar också på mitt fördärv.

3. Ack, Herre Jesus, som uppå korset
lät dina händer bli sårade.
Hjälp mig att fatta det dyra priset
du för en usling betalade.
Nu kan jag ej längre tiga still,
jag hör för evigt min Jesus till!
Ack, Herre Jesus, som uppå korset
lät dina händer bli sårade.

4. Nu är jag trygg uti Herrens händer
också när Satan anklagar mig.
Nej, inte sorg eller dödens länder
kan föra bort mig från Herrens stig.
Jag är förlossad, en Kristi brud!
Blodet som rann får så bli min skrud.
Nu är jag trygg uti Herrens händer
också när Satan anklagar mig.

5. Om Herrens händer jag ofta hörde
i helig Gudstjänst och i hans Ord.
När dopets vatten man på mig förde
blev jag av nåden rättfärdiggjord.
Den Gud som säger: Jag är, Jag är,
vid nattvardsbordet han själv är när.
Om Herrens händer jag ofta hörde
i helig Gudstjänst och i hans Ord.

6. Så får jag tro att på dopets vingar
min Herres händer upplyfter mig.
Av nåd allena du ord mig bringar:
din död blev dödad i Herrens krig!
Då går jag fröjdefull mot Guds stad
med vandringsfolket i stolt parad.
Så får jag tro att på dopets vingar
min Herres händer upplyfter mig.

7. Jag får ock handla i Kristi ställe,
vara hans händer, en nådens röst.
Ty, varje stund bär på ett tillfälle
att bistå nästan med hjälp och tröst.
Liksom dig själv, älska ock din bror,
din fiende, fader, syster, mor.
Jag får ock handla i Kristi ställe,
vara hans händer, en nådens röst.

8. Nu vill jag prisa min Herres händer
med Kerubim och med Serafim,
ty, Kristus armod i frälsning vänder,
må han i mitt hjärta ta regim!
Halleluja, Herre Kristus, du
är prisad i evighet och nu!
Nu vill jag prisa min Herres händer
med Kerubim och med Serafim!


Fridfull jul och välsignat nytt år!

Samuel Erikson 2013

söndag 17 mars 2013

Unge herr Eriksons stunder i smoking

En kväll i festkläder är mycket speciell. Hela dagen präglas av det klädbyte som sker kring klockan sex.


För mig personligen så är färden till floristen alltid ett äventyr, det är en knapp kilometer till Sunds blommor i Skutnäs och att ta sig dit innan stängningstiden till fots kräver alltid ett uns av planering. Då väl nejlikan är inhandlad fortsätter stegen hemåt för en dusch - med tillhörande rakning, tandborstning, hårhammande, eventuell nagelklippning och parfymering.


Då väl kroppen är ren skall kläderna på, i dag hamnade jag dock i en mycket underlig situation. På morgonen hade jag tvättat alla mina sockor och underbyxor, och detta skulle visa sig bli problematiskt eftersom jag inte hade ett enda par rena och torra underbyxor då smokingen skulle iklädas.

Min tidtabell hade inte plats för denna blunder och jag blev desperat, jag vred ur kalsongen, viftade vilt med den, satte den på batteriet, och slutligen - i sann Mr. Bean-anda - i ugnen. Försök att inte tänka på det nästa gång jag bjuder dig på något gjort i ugn!



Kalsongerna blev aldrig riktigt torra men torra nog för att bäras, och det störde mig inte alls. Resten av påklädandet gick som smort, allt var framplockat och klart. Den knappa kvart det tar att få på sig alla attiraljer är en av dagens bättre stunder, man ser hur rustningen långsamt växer fram på kroppen och ens siluett närmar sig perfektion. Och så händer det... Man är påklädd, och känner sig alldeles fantastisk.

 


Ren och hel, traditionell och manlig, pålitlig men också farlig, man känner sig helt enkelt häftig i smoking. Jag har tidigare talat om att känna sig odödlig, och även om det kanske är att ta i så har jag ändå en poäng. Det känns som att ingen kan ta en, att man är högst i alla hierarkier och gör vad man vill.

Sedan är färden till festplatsen sällan ett särskilt stort nöje vintertid, men att lägga på sig rocken, vita halsduken, svarta handskarna och med dem greppa käppen har givetvis en speciell charm. Festen är ju sedan höjdpunkten på dagen och meningen med smokingen (notera ordleken, "meningen med livet") men behandlas inte i detta inlägg.

Jag hade hela dagen fasat för promenaden hem, jag väntade mig mycket kyla. Och visst var det väl kallt, men inte så farligt, och att trixa med käppen hjälpte till att hålla tankarna på annat.


Det jag inte hade väntat finna något nöje i var dock att ta av sig munderingen på nytt, det brukar mest vara ett ångestladdat elände. Men i afton fann jag charmen. Att först komma in genom dörren och lämna käppen i farstun, hatt och handskar på hatthyllan och så rocken på kroken. I skorna åker skoblocken i cederträ (läs: plastpåsar) och skorna åker in i skolådan. Flugan dras upp och man beundrar sin talang (den handknutna flugan bevisas ju av dess uppknutna form) en stund och sätter flugan och bröst- och ficknäsduk i skåpet.

Rock och byxor hängs varsamt upp på sin hängare och hängslena finner åter sin plats. Den slattriga västen med fickur ställs också tillbaks där de skall vara, och så manschettknapparna. Jag vet inte om jag på något sätt är trög, men jag tycker att det är ganska svårt att få ur manschettknapparna, kanske är det därför så tillfredsställande att få det gjort. Till sist skall smutskläderna till sin "smuts-plats", skjorta, strumpor och kalsonger.

Avklädnadsprocessen är fulländad och det hela känns mycket vettigt, de flesta plagg slits inte alls och jag vet att om jag håller formen kan jag använda dem tills mitt hjärta slutar slå.


Bara en sak var otrevligt med att ta av sig smokingen i afton. Jag fick med nejlikan hem, det betyder att jag inte heller nu vågade ge den till någon vacker kvinna.

Tackar som läser!

torsdag 10 januari 2013

Talande kläder


Jag hörde en gammal dam berätta ett minne en gång. Hon arbetade som lärare i Vasa och fick en ny elev. Detta var för ungefär 40 år sedan och hon märkte direkt att den unga mannen inte var någon Vasabo, han hade nämligen röda byxor på sig.

God afton bästa läsare!

Du förstår, under min uppfostran har jag lärt mig att inte vara fåfäng – och jag gjorde verkligen som jag hade lärt mig under mina första 18 levnadsår. Och ordspråket ”det är insidan som räknas” håller jag fortfarande mycket högt, även om jag i dag sitter iklädd kavaj och inte en t-skjorta. Men varför? För att de röda byxorna i historien hade något att säga, ja, alla kläder i hela världen har något att säga. Högt ropade dess bärare genom byxorna ”Se på mig! Jag har varit ute i världen och klarar mig på egen hand, jag är speciell och tänker inte göra som alla andra”.

Om nu din garderob inte är så imponerande kanske du aldrig har ägnat detta med kläder särskilt mycket tanke. Det spelar väl ingen roll? Nej, ytterst sätt gör det ju faktiskt inte det. Men om du har en dag framför dig och sitter iförd endast kalsonger så är chansen att du uträttar stordåd väldigt liten. Hur konstigt det än må låta så ger ordentliga kläder verkligen ett stort mått av både självförtroende och självdisciplin, då du ser dig i spegeln kan du vara stolt och möta dagens utmaningar med förstärkt mod.

Den man som bär läderjacka och nitar vill troligen säga "Akta dig för mig, jag står utanför samhällets normer". Däremot säger han med rutig skjorta och ljusa shorts kanske snarare "Jag är en skön kille, mig får du gärna vara med om du också är häftig". Stereotyper har inte uppkommit ur intet, även om detta nog var grovt tillspetsat.

Vad säger nu dina kläder? Viskar dina skor ”Jag orkar inte riktigt bry mig om något i dag, så lämna mig ifred”? Eller skriker din tröja ”Jag är en medelmåtta och bör inte tas på så stort allvar”? Ge detta en tanke, vad säger dina kläder till din omgivning?

* * *

Då jag började skriva på detta var tanken att det skulle bli inledningen på en storsatsning som jag planerar här på kulturbloggen som skall behandla temat gentlemannamässighet. Halvvägs in i texten insåg jag att det snarare är filosofi, än den fakta som jag hade tänkt dela med mig av. Så storsatsningen får vänta ännu ett litet tag, men jag hoppas att detta kunde bidra till någon insikt.

Tackar som läser!

onsdag 9 januari 2013

En bild

God morgon bästa läsare!

I går kväll var jag ute på en fotorunda, sådana tog jag med jämna mellanrum förr i tiden. Men eftersom min kamera har varit i oskick har det inte blivit mycket av den varan de senaste åren.

Det som alltid har varit ett problem för mig med att fotografera är att jag inte finner inspiration till att fotografera. Dock anser jag mig tämligen kunnig inom området men eftersom det känns rätt så torrt att fota så känns det som att min utveckling har stått still väldigt länge (det kan ju ha att göra med att jag har varit kameralös ett par år).

Under kvällens runda togs det ett femtiotal bilder på ingenting. Jag hoppas att denna bild får illustrera vad fotografering för mig mycket handlar om: att göra det ointressanta intressant!


tisdag 8 januari 2013

Man kan ju undra var de bodde på sommaren

Förhållandevis enormt
Jag tänker anta att du utbrister i ett imponerat "wow" då du ser bilden till höger på det så kallade vinterpalatset i St. Petersburg.

God afton bästa läsare!

1711 sattes spaden i jorden för det som en dag skulle bli vinterpalatset. Än i dag står det stolt och blickar ut över floden. Och som dess namn säger är palatset tsarernas vinterresidens, därav rubriken.

Min vana trogen vet jag inte hur man närmar sig en arkitektonisk struktur i analys, men en analys bjuder jag på: det är grönt. Vidare är det också i barockstil men stora kolonner, statyer och barockelement.

Om man inte förstår hur stort det är av bilden till höger, så kanske man förstår det då man också ser på bilden nedan.


Våningarna må vara tre till antalet, men det är inte vilka våningar som helst

Insidan har troligen förlorat sin glans sedan Tsarerna drevs ut ur huset. Och förutsatt att du inte har lika stora tillgångar som Tsaren hade under sin storhetstid, så blir du lite tagen av den simpla korridoren på bilden nedan.

En korridor

Om nu inte historieböckerna har lärt mig fel och Wikipedia ljuger så var Tsarerna några av världens rikaste personer. Och det tog sig givetvis uttryck i tronsalen. Du ser ju själv.

Tronsalen

De klädde sig också ganska så snoffsigt, lägg märke till tsarinnans smycken på bilden nedan. Bilden är visserligen från en maskeradbal, men man kan ju bara ana hur otroligt mycket det kostade med en sådan skrud.

Tsaren och tsarinnan

Det är kärlek som gör hus till hem. Och i rummet på bilden nedan skulle det i varje fall rymmas kärlek. Kanske man kan anta att det är barnkammaren.

Mysigt värre

Till sist vill jag nämna att jag närmar mig 100 inlägg (jag tänkte tillägga "med stormsteg", men så värst snabbt går det ju faktiskt inte). Och då den gränsen är nådd så löns det att se vad som händer på kulturbloggen, det blir otroligt spännande skall ni veta!

Tackar som läser!

måndag 31 december 2012

Ingen får sova


God dag bästa läsare!

Med anledning av att ett nytt år nalkas så bjuder jag på en sång som egentligen inte har något med saken att göra, men den är ganska fantastisk, och börjar med en uppmaning till vakande.

Ingen får sova!
Ingen får sova!
Inte ens du, rena prinsessa! I ditt kalla rum
ser du på stjärnorna,
som glittrar av kärlek
och förhoppning.
bär jag inom mig.


Men min hemlighet

bär jag inom mig.
Ingen ska få veta mitt namn.
Nej, nej,
på dina läppar ska jag säga det när dagen börjar.
Och min kyss
ska ända tystnaden och
du blir min! 


Minska ert ljus, stjärnor!

Minska ert ljus, stjärnor!
Morgonen ger mig segern!
Segern!
Segern! 


Vik undan, o natt!



Luciano Pavarotti, den store tenoren, föddes 1935 och var alltså vid ovanstående tillfälle 71 år gammal och sjunger alldeles storartat. Kompositören Giacomo Puccini föddes 1858 och skrev denna alldeles underbart fantastiska aria.

Tackar som läser och ett välsignat nytt år!

torsdag 27 december 2012

Förhållandevis fotogeniskt förflutet

Nej, titeln är inte alldeles grammatikaliskt korrekt.

God afton bästa läsare!

Jag vill bara som hastigast meddela att min kamera är återställd, så nu lär kulturbloggen börja innehålla det som alla vill ha. Nämligen mer bilder och mindre text.

Dagens utstyrsel

Den sprakande himlen, tidigt under dagen


God fortsättning på julfirandet.

Finland är vackert, så kom ihåg att se dig omkring.

Tackar som läser!

måndag 24 december 2012

Julafton på kulturbloggen

Design: Carl Alexander Media

God natt bästa läsare!

Kristus är kommen till jorden. Det får vi tacka Gud för, och det kommer alltid att vara den största och gladaste nyheten varje jul!

En annan liten nyhet som lanseras här tidigt på julafton är nyheten om ett nytt sällskap, Österbottens Aristokrater - för galanta herremän från nejden. Du hittar oss på facebook, men jag återkommer med mera info en annan dag.

Fridfull jul!

Fridfull jul!

måndag 17 december 2012

Skulle loppisar vara dammiga?

God afton, bästa läsare!

Man brukar, en aning skämtsamt, tala om "dammiga loppisar". Och inte är det ju svårt att förstå varifrån man skulle få något sådant, för nog finns det ju en del damm på loppisar. Då man hittar tuggummipaket i fickan på kavajer och byxor så känner man påtagligt att plaggen man bär inte är splitternya, och de känns också på något sätt mindre exklusiva.

Men ibland sitter kavajen eller skjortan och bara väntar på en köpare. Har köparen den rätta kroppen så kommer han säkert att köpa den, utan tvekan. Detta hände mig i dag, nedanstående kavaj införskaffades för tre stycken eurosar. Och jag tycker att den är allt annat än dammig, kanske skulle någon kalla den för "vågad".

Sagt om loppis: på loppis är det inte du som väljer plaggen, det är plaggen som väljer dig.

Kavajrock från loppis

Till sist en uppdatering för dig som sitter och väntar på att bildkvalitén skall höjas, min kamera är reparerad och klar och finns att avhämtas under jullovet.

Tackar som läser!

lördag 15 december 2012

Frackvästen, det stora mysteriet

Fred Astaire
God morgon bästa läsare!

Ja, inte är det konstigt att män idag sällan kan bära sina fracker på ett korrekt vis, informationen serveras inte precis på silverfat.

Först skall sägas att de regler som hör till frackbärande inte bara är tomma ord, om du missar reglerna ser du inte bara inkorrekt ut, du ser heller inte lika bra ut.

December brukar kallas för "tuxedo season" borta i Amerika, alla julfester och allt nyårsfirande gör att man ofta får plocka på sig sin smoking. Men här i norden bär vi inte smoking särdeles ofta, i stället tar vi fram fracken. Den 6:e december är det självständighetsdag på slottet här i Helsingfors, och den 10:e står riksdagshuset i Stockholm värd för nobelbankett. Båda tillställningarna påbjuder frack, och efter att ha sett på båda dessa tillställningar inser man bara hur dåligt underrättade folk verkar vara.

Det har gett mig mycken huvudbry att män inte lär sig knyta en enkel fluga, visst tar det en liten stund att lära sig men det är lätt som en plätt då man till slut fattar galoppen. Att bära färdigknuten fluga till frack eller smoking är ungefär som att åka en Harley-Davidson med stödhjul, kanske rentav än värre! Dessutom är en färdigknuten fluga ofta så stor att den effekt som flugan från början har uteblir. Flugans vidd skall vara mindre än bärarens käkben, då ser huvudet större ut och man brukar tala om att en för vid fluga får dess bärare att se ut som en present - och inte som en man. Det var mycket glädjande att vår president Sauli Niinistö hade knutit sin fluga!

Petri Posio - YLE.fi
Men den egentliga överkursen börjar egentligen vid frackvästen. Eftersom mer än hälften av gossarna i frack på tv bär sin frackväst ungefär som Petri Posio till vänster. Så att den sticker ut ordentligt under rocken.

Då det är en majoritet som bär sin väst på sådant sätt har jag börjat tvivla på att jag har varit korrekt underrättad om att den inte bör kika ut. För faktum är att jag nu som då kommer över källor som säger att frackvästen skall synas under rocken, men jag har svårt att ta dem på allvar eftersom så många säger annorlunda.

Av en lycklig slump kom jag över en bok av John Peacock som spred nytt ljus över problemet och viskade i mitt öra "Samuel, du har nog rätt". Han skev inte med bokstäver: frackvästen bör inte sticka ut under rocken, men ändå överbevisade han mig över hur det bör vara. Och den insikten tänker jag dela med mig av så att det inte finns något att fundera på tills nästa gång du plockar fram fracken ur din garderob.

Skönt är att jag inte behöver skriva vad jag insåg. Eftersom det var en bild jag såg så tar jag mig friheten att ladda upp den.

John Peacock

Man behöver inte vara något modegeni för att inse hur det ligger till. Från och med mitten av 1800-talet har män burit sina långskörtade plagg så att västen INTE sticker ut under rocken. Det fanns flera bilder i boken som skulle bestryka min poäng men det känns överflödigt med flera än denna. Och jag anser nu saken vara bevisad.

Hur uthyrningsfirmorna inte har insett detta är ett stort mysterium för mig. Kanske tycker någon att den moderna fracken skall ha en väst som också hälsar på omvärlden.

Här kommer således mina två slutliga observationer inom frackvästkunskap (Svenska Akademien, vänligen, notera):

1. Om frackvästen är buren tillräckligt högt så trycker den in magen en aning samt skapar intrycket att bäraren har längre ben än han egentligen har. Om frackvästen är för stor ser magen platt (på ett dåligt sätt) och stor ut och benen ser kortare ut.

2. En av frackvästens huvudsakliga funktioner är att gömma byxornas och skjortans beröringspunkt och genom detta skapa en siluett som inte har några skarpa vågräta linjer, vilket gör att dess bärare ser längre ut.

Timo Soini - uusisuomi.fi
Sven Raphael Schneider - gentlemansgazette.com






















Tackar som läser!

Case closed, frackvästen bör INTE sticka ut!

fredag 14 december 2012

Identiteskris - episod blogg

God afton bästa läsare!

Sedan det att kulturbloggen öppnade dörrarna för allmänheten så har jag varit fast beslutad om att inte skriva om mitt eget liv i någon stor utsträckning. Om folk vill veta vad jag håller på med så får man helt enkelt vara en del av mitt liv, eller också kan man fråga. Nu då jag de senaste inläggen har laddat upp en bild väldigt lågkvalitativa bilder på mina utstyrslar så börjar jag ana ugglor i mossen.

Jag har blivit en lat bloggare. Kulturbloggen är inte det den borde vara, och jag hoppas att ni ursäktar. Visst skulle det vara enkelt att bara varje dag ta en bild framför spegeln och säga, här är jag och här är mina kläder, här har ni ett tips och jag tycker om er! Men kulturbloggen handlar inte om det.

Eftersom det är december och tiden är mycket knappare än vanligt så är det i och för sig alldeles förståeligt att inläggens frekvens och kvalité har sjunkit. Och jag hoppas att det är tillfälligt, och med min kamera på väg från reparationen så kan vi bara hoppas att det tar sig så småningom.

Men eftersom jag lider av något som man brukar kalla för dubbelmoral så tänker jag ändå ladda upp en bild på dagens utstyrsel. Tredelad kostym med lila slips, enkelt och funktionellt. Efter en vecka av smoking, frack och mörk kostym så kändes det (tro det eller ej) väldigt avslappnat med tredelad kostym.

Tack och förlåt, här är jag igen.

Min adjö-hälsning är i afton inte bara tomma ord utan jag menar det verkligen.

Tackar som läser! Också, mer är på kommande.

torsdag 13 december 2012

Sankta Lucia

Blå fluga, blå nejlika
God morgon bästa läsare!

Det är Lucia-morgon och för de flesta av oss betyder det en tidig morgon, så också för mig.

I tisdags var det smoking på kroppen och gårdagen spenderades som tidigare nämnt i frack (i fall jag kommer över bilder så skall ni få se). Därför känns det på ett sätt ganska skönt att "bara" ha svart kostym på sig idag.

Detta inlägg är snart slut men jag vill passa på att slå ett slag för blommor på kostymslaget!

Tackar som läser.

onsdag 12 december 2012

Fyra bilder, två dygder

God natt bästa läsare!

Jag säger det gång på gång, men det tål att upprepas. Det uppskattas verkligen att ni kikar in här på kulturbloggen med jämna mellanrum. Så många läsare som jag har är jag inte värd med den långsamma uppdatering som sker här.

Hur som helst har jag två stycken dygder som jag nu vill dela. Och också illustrera med fyra bilder.

Den första dygden är hållning. Min gode vän Johans mycket dåliga hållning fick oss att inse att det verkligen är viktigt att inte sitta hur som helst då man bär kostym.

Fel
Rätt












Den andra dygden är egentligen ingen dygd utan mest en ursäkt för mig att få visa upp min smoking-
ensamble. Men dygden lyder i princip att komma ihåg att vissa plagg helt enkelt är underkläder, och inte bör bäras överst. Dessa plagg är traditionellt sätt till exempel skjorta, hängslen och väst. Dock har det blivit mycket modernt att bära dessa mycket synligt.

Fel
Rätt




















I afton smoking, i morgon frack. Vad månne sker på torsdag? Läs vidare så får du veta.

Tackar som läser!

lördag 1 december 2012

Axelvadd-dandy

Nu har det gått allt för länge sedan ni fick ta del av mina kulturella insikter.

God natt bästa läsare!

Det är en sak som har varit i mina tankar de senaste dagarna. Nämligen axelvaddar.

Konstigt, kunde man ju tycka. Men nej, egentligen inte. Det är få saker som så starkt förknippas med en kostym som just axelvaddarna. Få är medvetna om att det också finns ganska rejält med stoppning i bröstet på de allra flesta kostymer.

Morgondagen kommer för mig att bjuda på ett efterlängtat evenemang, nämligen eftermiddagste i brittisk stil, men mer om det en annan gång. Klädseln för morgondagen har givetvis blivit utstuderat under förstoringsglas och nu har jag beslutit mig för min ensamble. Jag kallar den för låtsas-jacketten.

Förmiddagen bör i Storbritannien upplevas i en jackett, men eftersom jag inte äger någon sådan har jag fått vara lite kreativ. Med hjälp av tre stycken tredelade kostymer (svart, grå och beige) har jag kokat ihop något som med lite välvilja kunde tyckas vara ganska nära brittisk förmiddagsskrud (se bilderna nedan).

Också kravatten måste jag nämna, den är nämligen min handsydda (av mig) plastrong som är knuten i vad som kan kallas för "party-kravatt".

Men axelvaddarna då? Jo, nu kommer jag till dem.

På bilderna nedan har jag i stort sett samma kläder på mig, bara kavajerna är olika och nu är min fråga till er, bästa läsare: vilka axelvaddar är snyggare?

Traditionell

Modern

Tackar som läser!

P.S. För dig som inte ser någon skillnad på de tu kan jag ju nämna att den till vänster är en mycket konservativ vaddering från en kostym som har en krigsveteran har låtit skrädda till sig (som jag sedan tog vara på från loppis). Till höger har vi modernare axlar, rocken har tillhört min far.

Så hinner jag också snudda över ämnet att man inom den italienska skräddarkonsten inte vadderar axlarna särskilt mycket - detta kallas då för "okonstruerat" och ser överlag rätt modernt ut. Däremot i England är axelvadderingen en viktig del av kostymen.


torsdag 22 november 2012

Får man sova i smoking?

God afton, bästa läsare!

Ja, uppdateringarna sker långsamt för tillfället, men jag har en hel del på gång. Dessutom är min kamera hos doktorn så snart kanske bilderna får högre klass.

Dagens inlägg är förhållandevis banalt men bättre än ingenting skulle jag påstå.

För i afton var nämligen första gången jag bar min smoking utanför hemmets vrå. Och jag skall tala om för dig att det var alldeles fantastiskt.

Även om min smoking-ensamble varken var komplett eller korrekt så har jag sällan känt mig så välklädd som jag kände mig i smokingen. Förvisso är jag en förespråkare av att fracken är det stiligaste en man kan bära, men smokingen har minsann en säker plats i herrgarderoben.

Först skall jag förklara vilket tillfälle jag vågade träda in i smokingen för. Studentkören Pedavoces gav en konsert i Pedersöre kyrka, och de sjunger alltid i frack - om man kan kalla det för frack då flugorna är färdigknutna. Eftersom värdarna för evenemanget bar frack så ansåg jag mig lätt kunna bära smoking utan att vara överklädd, eftersom smokingen tekniskt sätt kommer under fracken på formalitetsstegen.

Det har aldrig varit någon hemlighet att jag trivs i skräddade kläder (kostymer och kavajer), och aldrig har jag slitit av mig kostymen då jag kommit hem från något evenemang. Det har för mig aldrig känts som om axlarna skulle vara olustiga, att armarna blir orörliga eller att det blir förskräckligt varmt. Smokingen var minsann inget undantag.

Jag vill därför ställa frågan, får man sova i smoking? Det är så otroligt bekvämt!

Aftonens skrud

Tackar som läser!