Unge herr Eriksons stunder i smoking

En kväll i festkläder är mycket speciell. Hela dagen präglas av det klädbyte som sker kring klockan sex.

För mig personligen så är färden till floristen alltid ett äventyr, det är en knapp kilometer till Sunds blommor i Skutnäs och att ta sig dit innan stängningstiden till fots kräver alltid ett uns av planering. Då väl nejlikan är inhandlad fortsätter stegen hemåt för en dusch - med tillhörande rakning, tandborstning, hårhammande, eventuell nagelklippning och parfymering.

Då väl kroppen är ren skall kläderna på, i dag hamnade jag dock i en mycket underlig situation. På morgonen hade jag tvättat alla mina sockor och underbyxor, och detta skulle visa sig bli problematiskt eftersom jag inte hade ett enda par rena och torra underbyxor då smokingen skulle iklädas.

Min tidtabell hade inte plats för denna blunder och jag blev desperat, jag vred ur kalsongen, viftade vilt med den, satte den på batteriet, och slutligen - i sann Mr. Bean-anda - i ugnen. Försök att inte tänka på det nästa gång jag bjuder dig på något gjort i ugn!

Kalsongerna blev aldrig riktigt torra men torra nog för att bäras, och det störde mig inte alls. Resten av påklädandet gick som smort, allt var framplockat och klart. Den knappa kvart det tar att få på sig alla attiraljer är en av dagens bättre stunder, man ser hur rustningen långsamt växer fram på kroppen och ens siluett närmar sig perfektion. Och så händer det... Man är påklädd, och känner sig alldeles fantastisk.

 

Ren och hel, traditionell och manlig, pålitlig men också farlig, man känner sig helt enkelt häftig i smoking. Jag har tidigare talat om att känna sig odödlig, och även om det kanske är att ta i så har jag ändå en poäng. Det känns som att ingen kan ta en, att man är högst i alla hierarkier och gör vad man vill.

Sedan är färden till festplatsen sällan ett särskilt stort nöje vintertid, men att lägga på sig rocken, vita halsduken, svarta handskarna och med dem greppa käppen har givetvis en speciell charm. Festen är ju sedan höjdpunkten på dagen och meningen med smokingen (notera ordleken, "meningen med livet") men behandlas inte i detta inlägg.

Jag hade hela dagen fasat för promenaden hem, jag väntade mig mycket kyla. Och visst var det väl kallt, men inte så farligt, och att trixa med käppen hjälpte till att hålla tankarna på annat.

Det jag inte hade väntat finna något nöje i var dock att ta av sig munderingen på nytt, det brukar mest vara ett ångestladdat elände. Men i afton fann jag charmen. Att först komma in genom dörren och lämna käppen i farstun, hatt och handskar på hatthyllan och så rocken på kroken. I skorna åker skoblocken i cederträ (läs: plastpåsar) och skorna åker in i skolådan. Flugan dras upp och man beundrar sin talang (den handknutna flugan bevisas ju av dess uppknutna form) en stund och sätter flugan och bröst- och ficknäsduk i skåpet.

Rock och byxor hängs varsamt upp på sin hängare och hängslena finner åter sin plats. Den slattriga västen med fickur ställs också tillbaks där de skall vara, och så manschettknapparna. Jag vet inte om jag på något sätt är trög, men jag tycker att det är ganska svårt att få ur manschettknapparna, kanske är det därför så tillfredsställande att få det gjort. Till sist skall smutskläderna till sin "smuts-plats", skjorta, strumpor och kalsonger.

Avklädnadsprocessen är fulländad och det hela känns mycket vettigt, de flesta plagg slits inte alls och jag vet att om jag håller formen kan jag använda dem tills mitt hjärta slutar slå.

Bara en sak var otrevligt med att ta av sig smokingen i afton. Jag fick med nejlikan hem, det betyder att jag inte heller nu vågade ge den till någon vacker kvinna.

Tackar som läser!