Får jag lov... att vara man?

Jag ber inledningsvis uppriktigt om ursäkt för alla jag upprörde med mitt senaste inlägg! Det var dumt av mig att formulera mig som jag gjorde och skriva om feminister i så dålig ton. Nu har jag försökt uttrycka samma sak tydligare.

Jag vill tävla om vem som hoppar längst och mäta mig med mina kamrater. Jag vill vara stolt över att jag kan laga upp en eld och gärna smutsar ner mig. Jag vill visa hur tunga saker jag orkar bära och hur snabbt jag kan springa. Och Snälla, kan jag inte få vara en ledare?

Nej, säger du, nu är du stereotyp.

Ursäkta mig, måste jag svara, men naturen är lite stereotyp... Kromosomer, du vet.

Om du vill så hjälper jag gärna till i köket, eller med barnen, eller med städningen, eller med vad som helst som du önskar, kära kvinna.

Nu gör du det igen. De där könsrollerna är gammalmodiga och du är en dålig människa som ens nämner dem.

Förlåt, jag ville bara hjälpa.

Tusen och åter tusen gånger har jag velat säga åt kvinnor jag möter: ”vad du är vacker”, men de som sist och slutligen får höra orden är mycket få.

Våldtäktsman! Kvinnokarl! Sexist! Nu är du allt bra pervers!

Det känns bara som om ni behöver få veta hur vackra ni är då ni inte ser det själv...

Att vara man för mig handlar om plikt och skyldighet. Var trogen, tapper och tålmodig! Beskydda och arbeta! Men inte allt för sällan känner jag mig förtryckt. Jo, du läste helt rätt. Jag får aldrig vara man, det som jag vill, och som jag ju faktiskt är.

Kära du. Det verkar ibland som om viss kvinnorättskamp här i Norden har fötts ur antagandet att män inte är något annat än ett pack med slödder - och en del av oss är. Men kära du. Kom ihåg att det också finns goda män, män som faktiskt går i slips men ändå inte förtrycker. Män som försöker vara det bästa en kvinna kan önska sig. En redig karl!

Så får jag lov att vara man?

P.S. Texten bör tas som en liten kommentar, jag söker inget gräl!