I stället för appar - Del 2

Ode till papper och penna

En av de mest använda appar på min telefon var anteckningar. Jag använde den till det allra mesta. Om jag behövde minnas ett tal, en fras, en mening eller en lista - eller för den delen om jag skrev en text - då åkte anteckningarna fram. Eftersom det inte är en så stor fröjd att skriva på min Nokia så har jag gått över till papper och penna.

Låt mig först påstå en sak. Det är underbart med papper och penna! På något sätt har det alltid varit grundläggande för mycken mänsklig kommunikation, kultur och kunskapsförmedling; att kunna skriva ner saker och ting. Samhället är förvisso i förändring och i och med digitaliseringen av allting behöver inte gemene man längre lära sig att skriva för hand, egentligen.

Och visst ser jag möjligheterna i att barnen lär sig skriva på dator innan de lär sig att skriva för hand. Om dagen kommer då varje 10 åring kan programmera det program det behöver så har vi nått en ny nivå av problemlösning som vi aldrig tidigare har drömt om.

Men jag vill inte lösa de problemen. Jag vill sitta och slita mitt hår, förädla min handstil och således motorik, göra små anteckningar som verkligen består av något fysiskt. Ja, tänk själv, hur ädelt känns det inte när någon skriver ett brev med egen penna? Som Paulus gjorde, som älskare i alla tider har gjort, och inte minst som du och jag ännu stundtals gör. Rädda handskriften!

Att kunna skriva är en uråldrig dygd - låtom oss icke sluta med det!

Riktiga minnen eller ordentliga bilder

Selfies. På något sätt ger de uttryck för så många av dagens ideal. Det skall vara en snabb och lättsmält bild, gärna en aning sexuellt laddad, den skall visa mitt sinne för stil samtidigt som jag ser ut som en tänkare. Den föreställer mig själv.

Nog har även jag tagit självporträtt i mina dagar - säkert fler än många andra - och inte skäms jag för det. Det har varit min avsikt och mitt stora nöje att dokumentera hur jag har klätt mig under det att mitt klädintresse vaknade. Numera har jag börjat se dessa självporträtt som en kulturdödande och egocentrisk rit som förstummar samveten och ögonlober.

Nåväl, nu får det räcka med polemik. Min poäng är bara det att jag tycker att man borde rikta kameralinsen utåt, det händer ofta ganska mycket intressant runt omkring dig. Ett fint talesätt lyder: för all del, ha på dig hörlurar - då världen inte längre kan erbjuda dig något.

Dock tycker jag här att foton inte är en absolut vital del av den mänskliga existensen. Själv äger jag en riktigt ordentlig bjässe från 2009 som tjänar mig väl då riktigt viktiga minnen måste förevigas. Men nog är det oerhört befriande att inte ha med sig någon kamera, kanske det harmar en gnutta först. Men att leva i nuet, att se något vackert och endast bevara och begrunda det i sitt hjärta, alldeles såsom jungfru Maria, den första julnatten, det är stort!

Vissa minnen bevaras bäst i hjärtat.